Välkommen.
Känner du dig välkommen? För det gör verkligen inte jag. Men det är för att jag är en människa och har gjort saker som människor tror sig veta nånting om. Här följer lite tankar och hur jag upplevt saker och ting senaste månaderna.
Den nya utvecklingen i Göteborg är riktigt skrämmande. Speciellt med tanke på vad som har hänt på/med Härden. För några månader visste jag och min partner in crime att det gick dåligt för Härden och bestämde oss då för att arrangera några gigs för att dra in pengar till det som var vårat ställe för att ha gigs. När vi hade Giftgasattack / Aggrenation spelningen så fick vi reda på ett tag innan att den skulle bojkottas pga diverse anklagelser mot en del av oss i bandet. Men det misslyckades och det kom mer folk än väntat och vi kunde dra in pengar till Härden, som var den enda tanken. Efter det så hade flertalet gigs och det kom nästintill inget folk alls. Men all cred till er som dök upp. Får sedan redan på att det pågår en sorts bojkott mot PKPK för att jag tydligen är världens kvinnofiende. Detta har spridits via internet och via mun. Jag har själv blivit utsatt för ett förhör på en spelning av en tjej som tyckte att jag inte skulle vara där för att hon kände sig otrygg med mig där. Men faktum är att denna tjej gick in med mig ensam i ett rum och sa detta. Jag ställer då er frågan som läser. Vem går in i ett rum ensam med en person den känner sig otrygg med? I vilket fall så frågade hon ut mig om vissa saker på en VÄLDIGT personlig nivå. Jag kände mig instängd i ett hörn. Vad kunde jag göra? Jag svarade på hennes frågor. Hennes avslut var att hon minsann skulle sprida ut det som sagts. Jag vet fortfarande inte vem denna människa är eller hennes namn. Är detta ett okej beteende? Om det var nån som kände sig otrygg så var det jag. För jag fick reda att det bildats en mobb mot mig. Kalla det systerskap, kalla det feminism. Jag kallar det mobbning. Och varför ska jag behöva fläka ut mitt liv för hela scenen? Då ska ni
också vara konsekventa och rensa bland eran umgängeskrets. Eller har
alla rent mjöl i påsen som ni hänger runt med? Stöta ut personer för att dom är obekväma för er.
Sjukt. Detta är ett sjukt beteende. Fattar ni inte det?
Sen har vi Härden nu. Det har helt plötsligt kommit massa folk som vill engagera sig i allt kring Härden. Men vart fanns intresset förut? Jag förstår verkligen inte. Såg ni det som ett hus ni bara ni enkelt kunde ta över på grund av den ekonomiska situationen? Ni ville ju ha ett hus. Men jag glömde bort. Det fick inte vara ett hus utan era regler. För det måste finnas massa regler. Annars fungerar ju ingenting. Vi har en massa regler i samhället. Fungerar dom? Nej. Jag förstår såklart grundtanken att alla ska känna sig välkomna oavsett vem man är som individ. Men det är ju bara folk som NI accepterar som blir välkomna. Jag känner mig definitivt inte välkommen, och det vet jag att det är många som tycker det är gött och bra att jag håller mig borta. Men visst. Ett extra plus till er. Ni har faktist lyckats fixa en del folk som aldrig mer sätter sin fot på Härden. Inte på grund av mig, utan på grund utav utvecklingen som skett där. Det kanske inte känns. Men det borde det göra. För det här. Det tär bara sönder allt. Att ni inte fattar hur mycket. Det är tragiskt. Men grattis till er. Jag försvinner.
Bojkotten och det konstanta skitsnacket om mig har resulterat i att jag inte orkar engagera mig i Göteborgs punkscen nånting längre. På ett sätt har ni väl vunnit, men ni kan få ha eran punkklubb för er själva. Jag tänker inte joina den. Jag har mina vänner. Som alltid står bakom mig. Äkta vänskap. Känn på den. Jag behöver inte andras uppmärksamhet för att känna att jag finns vid. Fortsätt att tryck ner de personer som ni tycker ska bort. Det kommer bara sluta i att den så kallade punkscenen här i stan dör.
Detta är enbart skrivet ur min synvinkel och min partner in crime ska definitivt inte behöva stå bakom vartenda ord jag skriver. Men det är upp till han. Ska det snackas med/om nån ska det vara mig. Jag skulle kunna skriva i år och dagar till känns det som, men det får räcka. Kommentarer är ej möjliga då jag vet att jag skulle få för mycket påhopp. Så det får duga med att läsa vad jag har att säga.
Vill väl även avsluta med att detta är inget gråta ut brev och försök att få empati. Detta är min enda chans att få min röst hörd eftersom jag inte har Facebook och vet att mycket av snacket pågår där. Jag har min verklighet. Den lever jag i. Vill du inte vara i den så behöver du inte. Så enkelt är det.
Årre
